VelvetPhantomEXE

For those of you who don’t know, I’ve previously been an escort— a title that unfortunately fills me with melancholy and anxiety. And it’s not because of the profession itself, but because of how society has changed.

We live in a time where men are lonelier than ever. Social environments have imploded, the porn industry has moved intimacy onto screens, and many men feel lost when interacting with women. That’s a reality we can’t ignore – but it has consequences.

Some of these men don’t seek out escorts as temporary, mutually respectful encounters. Instead, they approach it as a space where they believe no boundaries exist. As if the payment not only buys time or service, but access to the body, emotions, and control.

That mindset isn’t just dangerous – it’s exhausting. Because behind many women’s decision to sell sex lies a history of sexual trauma, social wounds, and sometimes substance abuse. When men carry their loneliness as justification for boundlessness, women end up in a new kind of vulnerability – not always physical violence, but emotional exploitation, boundary-testing, and psychological dislocation.

And that’s where something breaks. In the meeting where men seek closeness but act through dominance, and women try to survive but are expected to heal. But! I’m not saying that all men who seek out this kind of company are horrible pigs incapable of respect, etiquette, or social codes. But sadly, it’s very common.

“Protect Women”

Excuse the language – but that’s pure fucking bullshit. There’s a lot of talk about how the sex purchase law is supposed to protect women. But in practice, it creates a climate where both buyers and sellers are harmed – just in different ways. Men risk prison, get publicly exposed, have their futures ruined, and fall silent in shame. Women, especially those who sell sex full-time, are affected in ways that are quieter – but far more systematic.

They are followed by police, have their money, phones, and computers confiscated without having committed a crime, lose custody of their children, and no longer dare to seek healthcare – despite violence, illness, or urgent need. They don’t dare turn to social services when the work no longer covers basic needs, because the response almost always sounds like: “You shouldn’t.” “You know better.” “You can do better.”

That’s not support. That’s moralistic dismissal. And it makes women invisible in the very systems that claim to protect them.

But what if we flipped the script? What if we acknowledged that sex work exists – not as an ideal, but as a reality? What if we structured support, removed shame, stopped moralizing and started listening? What if a woman could go to the clinic without fearing a police report? What if she could receive help from social services without being questioned as a mother? What if one of the world’s oldest professions was met with something as simple as respect?

Then we wouldn’t need to talk about protection. Because it would already exist.

What can we do instead?

Imagine a society where sex work isn’t hunted like some filthy sidetrack, but instead treated like any other profession – with rights, safety, and transparency. Where legislation doesn’t try to scare off an age-old practice, but instead forms a framework to protect the people involved.

1. Social security – instead of shame and vulnerability With legalization, sex workers could live openly, without fear of being hunted, shunned, or losing custody of their children. They would dare to:

• Seek medical care for violence, assault, or physical illness
• Contact the police when a client is threatening
• Ask social services for help without risking moral lectures or interventions meant to “rescue them from themselves”

Instead of hiding from society – they could participate in it.

2. Financial transparency – tax revenue instead of shadow economy Today, many sex workers are forced to walk the line of economic criminality, often unintentionally. Some don’t even dare declare their income due to stigma, risk of investigation, or fear of being accused of “pimping.”

With legalization:

• Sex workers could register as sole proprietors or via industry-specific platforms
• The state would gain tax revenue from a multimillion industry that currently exists in the shadows
• Insurance, pensions, and accounting would all be handled openly

The result? A regulated market that’s fairer to both practitioners and institutions.

3. Political consistency – instead of hypocrisy Sweden wears a hypocritical face: claiming to protect women, while legislative proposals like 2024/25:124 clearly show that it’s about control – not protection.

Legalization would:

• Show that politicians can separate morality from lawmaking
• Focus on actual abuse and trafficking, rather than targeting consenting adults
• Open up space for dialogue instead of silence and fear

It would also bring Sweden in line with EU reality – where several countries are already moving toward more realistic models.

4. Better opportunities for protection and autonomy When the work is legal, sex workers can:

• Organize unions
• Share spaces without being accused of pimping
• Work together, with guards or security – without it being considered criminal

And in turn, violence, insecurity, and isolation are reduced.

What are my experiences as a former escort?

I’ve done escort-meetups off and on between 2015 and 2024, almost ten years. In the beginning, it was an adrenaline-fueled, exciting hobby. I never met that many, but just enough to buy some food each month when things were tight. I never called myself an escort or a whore. I used the phrase companion. And I met so many wonderful people from all corners of society. Rich businessmen, harbor workers, newly divorced men looking for something different. People who voted right and people who voted left. Men who were extremely social and men who could barely speak from nerves.

I treated them all the same: with respect. And believe it or not, 99% of the time – I got that back.

But something changed after 2017–2018. Men became colder. Less respectful. More boundaryless. It was as if someone had flipped a switch and people no longer knew how to behave. Sure, there had always been the occasional asshole, but those were easy to block and move on from.

Now, it became message after message like: “Hey, be in my car in 30 mins, I’m gonna throatfuck you. 500 SEK?”

And it got worse. Random DMs saying just “hi” from new accounts every day, wasting time. Fake bookings. Hostile comments as soon as you set boundaries. Guys messaging just to say: “You fat fuck, who’d wanna fuck you anyway?”

That’s when something broke in me. My last escort meeting was in December 2024. That’s when I was raped.

And it wasn’t dramatic or violent. But the man – large, strong – climbed on top of me and put his dick inside me without a condom. Something we absolutely had not agreed upon.

And under Swedish law, that’s rape. He could go to prison for that. But I never reported it.

Because I knew what would come with it: Myself being dragged down. Others possibly exposed. My integrity is important to me. I want to keep doing what I do without having my everyday life torn apart and having my computers, phone confiscated and searched, facing social isolation, shame, and moral judgment.

So that man walks free. A few weeks after the rape, I got confirmation that I was healthy – no infections or diseases. No physical damage. Just the mental scars.

In other words – I’m the perfect example of why the current legislation doesn’t work. When morality guides lawmaking, the result is shame. And shame is not something you can legislate away. It breeds a silent people, where fear becomes the backbone of society.

That’s why I stood up and wanted to speak out about Prop 2024/25:124. Because I knew what an expanded sex purchase law leads to – not less prostitution, but more. Already now, I know several girls who used to earn money transparently and safely through online services, at a distance from men – and they loved it. But now, with the new law, that part of their income is minimal. Because everything is visible online and through banks if you’re not extremely careful.

What are they doing now? They’re out meeting men in person instead.

Black on white. I have firsthand knowledge that exactly what I feared would happen – has happened. Myself? I refuse to go down that rabbit hole again and become a part of an industry that has no protection for me, but only shame. Instead I focus on other things, and honestly, I'm happier for it. But, here we are.

Sidenote; It’s still FULLY legal to buy videos, photos, and send tips to creators who make pornography and erotic art. It just can’t be linked to any form of direct interaction with the person, if it leads to a request becoming a paid act. A complex system, but not hard to follow if you’re even remotely intelligent.

But the question is – what will politicians think of next to sneak into a “protection package” for children and the vulnerable? That… genuinely scares the shit out of me.

Thank you so much for supporting my creative work — it means more than you know Every like, comment and support helps me keep create and grow — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — PATREON • ETSY STORE • KICK • MUSIC/VR YOUTUBE

VelvetPhantomEXE

Jag började titta lite på likheterna mellan Chat Control och Proposition 124, och inser att dessa två förändringar förmodligen inte är en slump. Det har varit tyst om Chat Control 2.0 ett tag nu. För er som inte vet det – Chat Control 2.0 är ett EU-förslag som vill tvinga digitala plattformar (som t.ex. Messenger, WhatsApp, Gmail, iCloud, Signal) att:

• Automatiskt skanna alla meddelanden, bilder och videor – även krypterade och privata.
• Leta efter misstänkt “CSAM” (barnsexmaterial), grooming och olagligt sexuellt innehåll.
• Rapportera misstänkt innehåll till myndigheter, oavsett om det är frivilligt, lagligt eller kontextuellt oskyldigt.

---

Varför är det ett problem?

• Det innebär massövervakning av alla, även helt oskyldiga.
• Det bryter mot kommunikationshemlighet och krypteringsrättigheter.
• Det saknar rättssäker granskning, eftersom automatiska AI-filter kan feltolka innehåll.
• Det gör att privata samtal och bilder kan hamna i statliga databaser – även om inget brott begåtts.

Det som sker med EU:s Chat Control och Sveriges proposition 124 visar rätt tydligt vad som händer när staten börjar blanda ihop barnskydd med övervakning, sexualmoral och ideologi.

Och som vanligt, så står sossarna mitt i centrum av allt detta. På EU-nivå var det Ylva Johansson (S) som la fram hela Chat Control-förslaget. Under S-regeringen tog Sverige också en positiv hållning till förslaget i ministerrådet – utan invändningar.

Samtidigt var det S-regeringen som 2021 tillsatte utredningen bakom prop 124, med direktiv som redan då var ideologiskt färgade: sugardejting, distanssex och nätbaserade sexuella handlingar skulle utredas som ett potentiellt brottsmönster.

---

Chat Control och 124 – kusligt lika

Chat Control handlar om att alla våra meddelanden, bilder och filmer (även krypterade) ska kunna övervakas automatiskt av AI – med syftet att hitta misstänkt “sexuellt innehåll”.

Proposition 124 vill att sexköp på distans ska bli olagligt. Inte grooming. Inte trafficking. Utan alltså helt frivilliga, vuxna interaktioner – som t.ex. OnlyFans eller cam.

Separata på ytan. Men ihop? Då snackar vi om ett samhälle där du inte ens kan skicka eller ta emot frivilligt sexuell kommunikation utan att riskera att algoritmer flaggar dig – och där svensk lagstiftning redan är redo att tolka det som ett brott.

---

Det här handlar inte om trygghet, utan kontroll

Och det är här man måste våga säga det som många redan börjat tänka: Socialdemokraterna är livrädda för fri information. De har alltid haft en nästan religiös relation till idén om att “folket” måste skyddas från fel typ av idéer, fel typ av val – och i slutändan, från sig själva.

---

1. De tål inte högeridéer eller systemkritik

S tycker inte om när ungdomar börjar intressera sig för frihetlig politik. Libertarianism, konservatism, självförsörjning, statsskepsis – allt det är som gift för deras narrativ.

Och eftersom de inte längre kontrollerar informationsflödet (vi har X, YouTube, poddar, alternativa medier), så gör de det de alltid gör när de tappar makt:

“Reglera plattformarna.” “Stoppa desinformation.” “Tvinga techjättar att samarbeta.”

Men det som kallas “desinformation” är ofta bara något som inte passar deras socialistiska och feministiska världsbild.

---

2. Sexuellt självbestämmande skrämmer skiten ur dem

S gillar kvinnlig frigörelse – men bara när den ser ut som de vill. En kvinna som pluggar genus, röstar rött och “bryter normer” är okej.

En kvinna som däremot tjänar pengar på sitt utseende, säljer content på OnlyFans, gör egna val – då är det plötsligt ett strukturellt problem.

Det är därför de:

• Blandar ihop sugardejting, grooming och OnlyFans i samma utredning.
• Skriver lagförslag där vuxna som säljer digitalt innehåll plötsligt är “utsatta”.
• Målar upp kvinnor som inte bett om att räddas som om de vore viljelösa offer.

Det är inte feminism. Det är statlig sexualmoral.

---

3. De tappar makt – så de försöker ta tillbaka den med lagboken

Förr kunde S styra narrativet via pressstöd, public service och facken. Nu har folk egna kanaler, egna plattformar, egna följare – och staten gillar inte det.

De vet att de tappar greppet. Och istället för att fatta varför, försöker de kväva det nya genom att:

• Skapa gränsdragningslagar som kan tolkas fritt.
• Mörka ideologin bakom med trygghetsretorik.
• Göra information, sex och kommunikation till juridiska gråzoner.

---

Det här är bara början – om vi låter dem

När Chat Control och prop 124 kopplas ihop, öppnas dörren för en helt ny nivå av statlig makt över det mest intima vi har: våra samtal, våra bilder, våra tankar, våra kroppar. Och den som tror att det här kommer stanna vid barnskydd har inte följt svensk politik särskilt länge. Det börjar alltid med ett “undantag”, som sen blir norm. Och sen, sen nästa steg i ledet. Och det är EXAKT det vi ser nu.

Thank you so much for supporting my creative work — it means more than you know Every like, comment and support helps me keep create & grow — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ PATREON • ETSY STORE • KICK • MUSIC/VR YOUTUBE

VelvetPhantomEXE 2025

I have always had a hard time with labels. Not because I don’t understand them – on the contrary. I understand exactly what they do. What they signal and what they force. And that is precisely why I almost never use them about myself.

“Sex worker” “woman” “neurodivergent” “left/right” – these are labels many people attach to themselves in the hope of being understood accepted or heard. For some they are chosen shields. For others – chains. I use labels only when I need to position myself on other people’s mental map. Like on Twitch or X. But I never express my identity through them. And IF I do it is strategic.

This post is about why labels are so important for others – and why it is in fact dangerous for the state when certain types of labels start climbing the hierarchy.

The history of the symbol: why humans must categorize

We humans have always used symbols and labels to decide who belongs to the tribe – and who does not. In prehistoric times belonging = survival. Exclusion = death. Later the label became a tool of control: in the guild system you were called blacksmith tailor painter or... whore. Everyone knew their place.

With modernity people started choosing their own labels. Worker. Feminist. Homosexual. Immigrant. In Foucault’s words the label was not just a description – it was a way for the state to produce and organize people.

And now we see the exact same thing happening in our time – but on digital platforms. And with sex work as the main target.

The psychology of labels: safety structure and reflection

Many need labels to understand themselves. They want a word that explains why they feel different. Piaget called it “mental schemas” – we want to simplify the world. Erik H. Erikson argued that in young adulthood we build our identity from the reflection of others. So the label becomes safety. It makes the world a little less scary.

For marginalized groups the label can also become a weapon: if I say “sex worker” first no one else can call me “whore” before me. I disarm your shame and turn it into my strength.

But there is a limit where the label stops being a tool – and becomes a cage. When you are your label. When you forget who you are without it. That is where I think label fatigue arises – the mental exhaustion of always having to position yourself.

My own stance: post-identity and strategic distance

I observe labels. I do not internalize them. I see their function but I never let them become my self. Maybe that is existential. Maybe just logical.

Sartre called labels a trap – a way of reducing human freedom. The Stoics agreed: what matters is what you do not what others call you. Byung-Chul Han today talks about how identity has become a commodity – and I agree. On social media people build their self-image on labels that are meant to fit an algorithm. It is tragic. And exhausting.

Proposition 2024/25:124 – when the state feels labels climbing

Here is the frightening part: when certain labels begin to climb the hierarchy – the state strikes back.

And that is exactly what is happening with Proposition 2024/25:124.

Digital sex workers have started to:

• earn money
• speak with confidence
• own their platforms
• appear in podcasts media TikTok parliament discussions
• say “I am an entrepreneur – not a victim”

It is too much. Too visible. Too independent.

And then power responds with corrective violence. A law that says: “You may sell your body – but not with integrity. Not with profit. And definitely not with the authority to define yourself.”

The proposition is a symbolic punishment: “You have gone too far in trying to normalize your role. Now we shut the door.”

The logic of power: some must always stay at the bottom

That is exactly what this is. A silent hierarchy where some must always remain at the bottom: sex workers independent women influencers with too much money immigrants who refuse to be victims. All who do not fit the story of who should depend on the state.

As long as we are silent grateful ashamed – then we can stay. But as soon as we rise build our own stage demand respect – then we become dangerous.

And then comes the law.

Conclusion

The fact that I do not call myself “sex worker” does not mean I am ashamed. It means I do not believe in sticking labels onto my self. I am many things – but I am never a title. And definitely not a category. This is bigger than me. Bigger than labels. It is about who is allowed to be visible. Who is allowed to live free. And who must be silenced – the moment she starts climbing.

Thank you so much for supporting my creative work — it means more than you know Every like, comment and support helps me keep create & grow — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ PATREON • ETSY STORE • KICK • MUSIC/VR YOUTUBE

VelvetPhantomEXE 2025

Jag stod i duschen häromdagen och kände något jag nästan glömt bort: den där vibrerande känslan av idéer som bubblar upp, viljan att skapa, planera, göra något med händerna och mitt kreativa sinne. Det slog mig hur länge det varit tyst i mitt huvud – inte på ett fridfullt sätt, utan på det där tomma sättet som kommer av konstant stimuli. För första gången på länge hörde jag mig själv igen.

Det är märkligt, för streamingen har ju varit mitt liv. Min vardag. Min trygghet. Min inkomst. Men också mitt brus. Ett bedövande brus som vissa dagar var det enda jag visste. Det enda jag kunde. Jag drevs av inkomsten mest när jag började tappa intresset. För jag visste fortfarande hur jag skulle vara rolig, påhittig och skapa underhållning men utan att gå in i en persona – något väldigt få på Twitch är bra på. För den som inte vet det, så hade jag ca 7000 följare på Twitch när jag streamade som mest, mådde som bäst och hade högst interaktion i chatten. Men någonstans på vägen så tappade jag även det.

Jag har varit på Twitch sedan 2014, i början var det mest casual chaos via PS4:an. Sen när folk tyckte jag verkade vara en bra streamer så ville jag bygga vidare på det – så det gjorde jag. Men åren gick och inte bara jag förändrades som människa, det gjorde mitt community också. Och någonstans på vägen så insåg jag att det faktiskt är slut. Att jag inte längre är en “streamer”, för den delen av mig har jag tappat.

Intressant nog så finns det vetenskap i allt detta. Den del av hjärnan som ansvarar för kreativ reflektion – default mode network – är aktiv när vi dagdrömmer, när vi vilar mentalt, när vi inte konsumerar. Men under en stream... händer motsatsen. Hela systemet är upptaget. Det är input, tolkning, respons. Hjärnan får aldrig chansen att vandra fritt.

“The brain’s default network and its adaptive role in internal mentation.” – Andrews-Hanna et al., 2010

Och jag kände det. Hur jag gick från att vara någon med glädje och driv till någon som reagerade. Chatten, alertsen, donationer, prenumerationerna. Det blev en loop. En dopaminloop. För ja, streaming ger faktiskt små rus, som att någon stryker dig medhårs... men sen kommer baksmällan. Tomheten. Tröttheten. Känslan av att vara förbrukad, men aldrig klar. Detta är varför så många heltidstreamers inte mår bra idag.

Enligt Mihaly Csikszentmihalyi (1990), kräver äkta flow ett slags självvald riktning. Du måste vilja vara där. Du måste få välja vad du gör – inte känna att du konstant parerar förväntningar.

Och det var där streamingen bara blev för mycket för mig. Det som började som passion blev plötsligt prestation. Det som kändes fritt blev förpliktelse. Det som en gång gav liv – dränerade det.

Jag bröt upp med livestreamingen gång på gång. Jag skulle ta en paus, men var aldrig borta mer än i 2 veckor. Jag skulle sluta streama, men var tillbaka inom en vecka. För det fanns inget som ersatte mitt tidigare driv i dessa vevor. Det oändliga bruset hade liksom satt sig djupt i mitt psyke och gjorde att jag inte kunde tänka klart. Det här är inget ovanligt. Det finns ett namn för det också – overjustification effect.

När en hobby blir ett jobb, börjar belöningen komma utifrån, inte inifrån. Plötsligt gör man inte längre saker för att man älskar dem – utan för att man måste. Hjärnan svarar med att döva det som en gång var glädje.

“External motivators reduce intrinsic creativity, especially in artistic domains.” – Teresa M. Amabile, Creativity in Context, 1996

Jag har känt det i varje liten del av mig; Hur min kreativitet dog långsamt medan jag höll ett leende upp för webbkameran. Hur mitt inre tystnade medan jag reagerade på trötta och återupprepande kommentarer, hur en eld inom mig kvävdes medan jag småpratade med människor jag inte kunde relatera till. Och framförallt, hur jag gick vilse i att vara till lags för andra – när allt jag egentligen ville var att skapa något med mina egna händer och mitt eget sinne.

Och nu, när jag inte längre streamar varje dag och istället drar mig för att tänka; “jag orkar inte sitta där och låtsas ha roligt”, så är det något i mig har klickat till, mentalt.

Det finns en energi. En glöd – en djupt rotad kreativ glöd som nästan skaver om man inte får ut den. Jag blir exalterad över att sy. Att måla. Att fixa med min nya butik online. Att i mitt sinne tillverka en perfekt T-shirt med ett fantastiskt tryck och detaljer. Det är som att hjärnan börjar spinna igen, som en maskin som stått still för länge. Och det känns helt jävla underbart.

Och det här är inte en bitter tillbakablick. Jag är stolt över allt jag gjort tidigare, jag har åstadkommit saker och lärt känna människor över hela världen som jag aldrig hade lärt känna annars. Men jag är också redo att gå vidare. Streamen får vara en del av mitt liv – men inte hela mitt liv. Nu är det jag som bestämmer när, hur och varför.

Jag skriver det här för dig som kanske känner samma sak. Du som älskar det du gör – men samtidigt känner att det kväver dig. Det är inte dig det är fel på, tvärtom. Det är strukturen. Belöningssystemet. Bruset. Och din hjärna längtar efter stillhet, mening och riktning.

Just nu håller jag på att bygga en webshop där jag kommer ladda upp egendesignade/handprintade kläder samt accessoarer, smycken och övrigt. Något där mitt kreativa sinne kan landa på riktigt, och skapa sådant jag vill för att sedan också kunna bidra min kreativitet till andra igenom försäljning och kunna vara en kreativ röst på sociala medier. Jag är väldigt exalterad. Butiken kommer upp tids nog. Men…

Jag? Jag är tillbaka. Det jag skapar nu är inte för att fylla ett schema eller mata ett system. Det är för att det måste ut. För att jag äntligen hör mig själv igen.

Thank you so much for supporting my creative work — it means more than you know Every like, comment and support helps me keep create & grow — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ — ✧ PATREON • ETSY STORE • KICK • MUSIC/VR YOUTUBE

VelvetPhantomEXE 2025

Det började med regeringens proposition 2024/25:124. Ju mer jag satte mig in i den, desto mer insåg jag hur farlig den faktiskt var – inte bara för kvinnor i digitala sexbranschen, utan för hela samhället. Genom att försöka utöka begreppet ”köp av sexuell tjänst” till det mer otydliga ”köp av sexuell handling”, hotades inte bara rättssäkerheten, utan själva idén om individuell frihet. Det finns hårda fakta som visar hur svårt kvinnor har drabbats av The Scandinavian Model, och vi har nu decennier av bevis för det. Jag kunde inte bara se på längre.

Jag såg hur denna lagförändring inte byggde på transparens och rättssäkerhet, utan på moralism. Inte på fakta, utan på känslor. Jag insåg att om den här politiken tillåts fortskrida, riskerar vi att kasta ut människor i skuggsamhällen – människor som förlorar sin rätt att existera öppet, som istället osynliggörs, utnyttjas, skuldbeläggs och försvinner. Eller dör.

Förbud förändrar inte efterfrågan – det förändrar bara vart människor tar vägen. Vi säger oss vilja skapa ett öppet och empatiskt samhälle. Men hur empatiskt är det att skuldbelägga kvinnor som valt ett liv bortom normerna? Hur transparent är det att genom vaga juridiska begrepp öppna upp för godtyckliga tolkningar och repression? Vad hände med ödmjukheten inför varje människas rätt att själv forma sitt liv, så länge ingen annan skadas? Och vad hände med rättsstaten?

Sedan 1974 har Sveriges regeringsform burit på ett löfte:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Men folket – särskilt kvinnorna som vågar leva fullt ut – känner sig alltmer utsatta. De kvinnor som bygger sina liv på självständighet, integritet och motståndskraft står i dag i skottlinjen för en ny typ av förtryck. Ett förtryck som inte längre kommer från män, utan ofta från andra kvinnor. Kvinnor som, i moralismens namn, börjat hata sina egna systrar.

Det här handlar inte bara om politik. Det handlar om makt, historia, om rätten att få vara människa på sina egna villkor. Det är också ett upprop. En moteld mot den växande polariseringen – mellan kvinnor, mellan könen, mellan staten och individen.

Det handlar om kvinnor som hatar kvinnor. Och vi har inte längre råd att tiga om det.

Yoshi / VelvetMoxie

Gillar du mina texter? Skicka en slant på min Hi-Hat: https://hihat.io/velvetmoxie